Veckobrev atelierista V44

Den här veckan lyssnade vi åter på Tarja Heikkö och som vanligt satte hon fart på mina tankar och jag gick därifrån aningen förvirrad men också inspirerad.

Jag fastnade mest i tankarna på hur vårt samhälle ser ut i dag och hur vi prioriterar. Samtlig personal i en hel stadsdel skickas på kurs till Universeum eftersom det är så viktigt att arbeta med naturvetenskap och matematik. Men hur förhindrar vi att vi tappar bort det viktiga att naturvetenskapen och matematiken är en integrerad del av allt vårt arbete? Finns det inte en risk att arbetet blir alltför förenklat och ytligt? Att matematik blir något som vi gör mer pliktskyldigt och sätter upp matematikmaterial i ett hörn istället för att se vad vi kan hitta för matematik i det projekt som vi redan arbetar med? Finns det en risk att vår strävan efter att bli naturvetenskapliga leder till att estetiken åsidosätts? 

Vi arbetar just nu med ett miniprojekt inom ramen för vårt stora projekt ” Barns möte med Svarte Mosse”. Vi strävar efter att detta projekt ska styras helt av barnens intresse och just nu handlar det om svamp.

Inom detta miniprojekt har barnen redan hunnit lära sig otroligt mycket. Barnen har lärt sig mängder av detaljer om svamp. De kan ord som mycel och sporer, lameller, skivlingar och soppar. De kan berätta om hur svamparna samarbetar med träden. De känner till mögel och mögelostar. De vet att svamparna bryter ner träden och hjälper till att göra ny jord. De ser detaljer i svamparnas utseende och ritar av dem. De vet också att det finns jästsvampar och ska nu undersöka hur de fungerar. De har byggt hus där det bor häxor och växer svampar på taken. De har också gjort stora svampar i lera och gips som de sedan målat och fantiserat runt. Det är fantastisk inlärningsprocess där vi pedagoger försöker följa barnen och se var de är just nu i sin process. 

Det spännande, lärorikt, roligt och innehåller så mycket språk, matematik, naturvetenskap, teknik, skapande och värdegrundsarbete. Precis så som jag tycker att det ska vara.

Jag tänker att det här är ett arbetssätt som är krävande. Pedagoger som vill arbeta på det här sättet måste vara väldigt engagerade och närvarande. Men för mig har det blivit omöjligt att arbeta på något annat sätt. Varje gång jag lyssnar på någon föreläsning som handlar om Reggio Emilia så blir jag djupt berörd av de humanistiska tankarna som ligger till grund för deras arbete. Jag tror så mycket på tankarna om att hjälpa barn att bli så starka att de vågar stå för sina åsikter och idéer. 

Ifrågasättande människor är besvärliga men nödvändiga för att motverka maktstrukturer. Därför tror jag på att arbeta med inspiration från Reggio Emilia och de teorier samt filosofier som ligger till grund för deras arbete.