En fantastiskt kreativ dag

Idag var en sådan där dag när jag blir riktigt lycklig av mitt jobb och alla härliga barn.

Vi fortsätter vårt arbete med svampar och barnen är fortfarande enormt intresserade.

En dag när vi var ute i skogen för att titta på trädsvampar upptäckte barnen att det finns väldigt få svampar kvar i skogen nu. En flicka trodde att det var häxan som ätit upp alla svampar. Hon hade grillat dom. Döm om vår glädje som pedagoger då vi upptäcker att det finns en grillplats precis i närheten och där ligger det en förkolnad pinne med en svamp på!

Plötsligt hade pinnen blivit häxans magiska penna och det gick att skriva med den. Nu flödade fantasin.

Några dagar senare samlades vi för att titta på häxans magiska penna och bilderna från när vi hittade den i skogen. Något barn föreslog att det var en magisk penna som kunde förvandla häxan till en groda. Med hjälp av en puss skulle hon sedan bli häxa igen. Vi provade att förvandla alla barnen till grodor och sedan tillbaka till barn med hjälp av en puss. Men vi kom fram till att pennan hade för stark magi för oss.



Barnen diskuterade hur de skulle kunna kontakta häxan. Ringa kunde de inte göra för de hade inte hennes telefonnummer. Efter en stund enades barnen om att de skulle skicka ett meddelande till häxan.

I eldstaden hade vi också hittat kolbitar som gick att måla med. Detta blev häxans småpennor i fantasin och barnen målade tillsammans på ett jättepapper. Några barn provade att måla av häxans penna på olika sätt. Målningen blev till sist ett meddelande till häxan om att vi har hennes magiska penna och att hon måste meddela oss om hon vill ha tillbaks den.

Barnen bestämde sig för att det skulle bli ett paket och tillsammans slog de in paketet i vackra snören. Något barn tyckte att det skulle finnas glitter också på paketet. Ett barn skrev på paketet: Till häxan från alla barnen.

Nu väntar alla med spänning på om häxan ska komma och hämta sitt paket.

När barnen målade tillsammans och skapade paketet var koncentrationen enorm i barngruppen. Det gick nästan att ta på den. Fjorton barn arbetade tillsammans utan att hamna i en enda konflikt. Detta är lycka för mig som pedagog!

Veckobrev atelierista V46

Den här veckan lyssnade vi på en föreläsning med Pernilla Mårtensson som har mycket stor erfarenhet av att arbeta med inspiration från Reggio Emilia. Vi fick också se en film från Reggio Emilia där man fick följa arbetet på en småbarnsavdelning under en hel dag.

I Reggio Emilia ser man på kunskap som något som skapas i process med andra. Barnen måste få pröva och tänka på olika sätt. Barnet ses som en medkonstruktör av kultur och kunskap. Det kollektiva lärandet ses som mycket viktigt.

Dessa tankar återkommer ständigt då jag läser om Reggio Emilia eller lyssnar på en föreläsning därifrån.

För mig känns det alltmer självklart att det är på detta sätt vi måste arbeta i förskolan. Vår läroplan ger oss också stöd i detta. Jag försöker att arbeta med det kollektiva lärandet varje dag tillsammans med barnen. Jag vill inte ge barnen färdiga lösningar utan försöker hela tiden uppmuntra dom att söka egna lösningar och ta hjälp av sina kamrater för att lyckas.

När jag såg på filmen från Reggio Emilia slogs jag av hur oerhört välorganiserade de är. Varje pedagog sitter i en aktivitetshörna och är fullständigt närvarande där och då.

Det är så mycket jag tycker är inspirerande och bra när jag går på föreläsningar och som jag vill ta med mig ut i verksamheten. Det är dock inte alltid enkelt att gå från ord till handling. Ta bara tanken om miljön som den tredje pedagogen. Det är egentligen en mycket komplicerad sak att bygga en pedagogisk miljö så att den stimulerar, inbjuder till utforskande och kollektivt lärande. Miljön som den tredje pedagogen innebär ju faktiskt att miljön och barnen ska arbeta tillsammans.

Därför funderar jag på hur vi ska hitta arbetssätt och metoder som gör det möjligt för oss att arbeta så som vi vill och faktiskt ska enligt läroplanen? Hur bygger vi t.ex. våra miljöer så att de främjar det kollektiva lärandet? Pernilla tog upp att det är viktigt att vi formulerar oss kring vad det är vi erbjuder i den pedagogiska miljön. Det tror jag är otroligt viktigt att diskutera i arbetslaget. 

På vår förskola har vi prövat olika sätt att utveckla den pedagogiska miljön. Just nu har vi delat upp rummen så att varje pedagog tar lite extra ansvar för ett rum. Den som har ansvaret för rummet ser till att det ser inbjudande ut och att materialet byts ut regelbundet.

I min jakt på att utveckla vår pedagogiska miljö har jag sökt mycket på nätet och hittat mycket inspiration.

Här är några länkar till sidor som jag tycker inspirerar och ger mig lust att fortsätta arbeta.

Bilder från förskolan Trollet

http://byggochkonstruktion.blogspot.se/

Tips från bloggen Pedagogiska kullerbyttan

Tips på bloggen pedagogiska kullerbyttan

Egen skapande bilduppgift

Uppgiften gällde att kartlägga materialet i ateliern och bekanta sig med de material som man inte kände sig riktigt vän med eller bekväm med.

Jag började med att gå igenom listan som finns i Stina Braxells bok "Skapande barn" och fyllde på med de material som jag kunde komma på. 

Efter att ha läst igenom listan märkte jag att jag har provat på att arbeta med de flesta av materialen men jag känner mig inte vän med alla. 

Jag beslöt mig för att börja med lera eftersom jag inte varit så förtjust i att arbeta med lera. Jag har alltid haft någon gammal känsla med mig att det är hårt att knåda och att händerna blir torra på ett obehagligt sätt. Med dessa förutfattade meningar gav jag mig på leran tillsammans med barnen.

Det visade sig snart att det var väldigt härligt att arbeta med lera. Vi använde en hel del vatten och mjukade upp leran. Barnen och jag reflekterade tillsammans över hur leran kändes och såg ut. Barnen tyckte att den brunröda leran påminde om bajs till färgen. Jag tycker att leran fick en härlig konsistens då jag doppade händerna i vattnet och sedan knådade leran.

När vi hade arbetat ett tag med leran provade vi att forma lerklumparna runt en hopknölad pappersboll. Efter det formade vi leran till huvuden.

Så var det dags att gå vidare till nästa material som jag inte heller kände mig särskilt bekväm med, nämligen gips. Liksom med lera hade jag en känsla av att det känns obehagligt på händerna då gipset torkar på fingrarna.

Jag klippte gipsbindor i smala remsor och sedan täckte vi in våra lerhuvuden med gips. Det var riktigt härligt och enkelt att arbeta med färdiga gipsbindor. Tyvärr missade jag att leran ska kläs in med plastfilm innan man tar på gipset. Detta resulterade i att det var ganska svårt att få bort gipset från leran. Det gick dock tillslut. Nästa steg blir att måla huvudet.

Ett annat material som jag aldrig prövat på är flytande tusch.  Tillsammans med barnen provade jag att hälla ut tusch på ett stort papper. Sedan höll vi på varsin sida om papperet och lät tuschet rinna fram och tillbaka över papperet. Det var väldigt roligt tyckte jag och barnen verkade också ha roligt.

När tuschet torkat fick barnen akvarellkritor som de fyllde i mellanrummen med. Eftersom vi arbetade med grön färg just då så fick barnen gröna kritor att arbeta med. 

Resultatet blev en spännande bild med abstrakta mönster.

Efter en tid arbetade jag ytterligare en gång med tusch fast hemma tillsammans med mina egna barn. Vi provade att måla mönster tillsammans och sedan fyllde vi i med akvarellfärger i olika kulörer.

Detta kommer jag definitivt att arbeta vidare med. Jag blev väldigt förtjust i tusch och de starka kontrasterna som uppstår mellan det svarta tuschet och färgerna. 

 Material som jag ska fortsätta med de närmaste veckorna; sand, ståltråd, ull, naturmaterial, blyerts, kol .m.m

Tusch och akvarellfärger

Mina barn och jag skapade en tavla tillsammans. Vi hällde tusch på papperet och målade sedan med det i olika mönster. När det hade torkat fyllde vi i luckorna med akvarellkritor. Sedan målade vi på med vatten. Vi blev väldigt nöjda med vårt konstverk och nu ska vi rama in det och sätta upp här hemma. 

Veckobrev atelierista V44

Den här veckan lyssnade vi åter på Tarja Heikkö och som vanligt satte hon fart på mina tankar och jag gick därifrån aningen förvirrad men också inspirerad.

Jag fastnade mest i tankarna på hur vårt samhälle ser ut i dag och hur vi prioriterar. Samtlig personal i en hel stadsdel skickas på kurs till Universeum eftersom det är så viktigt att arbeta med naturvetenskap och matematik. Men hur förhindrar vi att vi tappar bort det viktiga att naturvetenskapen och matematiken är en integrerad del av allt vårt arbete? Finns det inte en risk att arbetet blir alltför förenklat och ytligt? Att matematik blir något som vi gör mer pliktskyldigt och sätter upp matematikmaterial i ett hörn istället för att se vad vi kan hitta för matematik i det projekt som vi redan arbetar med? Finns det en risk att vår strävan efter att bli naturvetenskapliga leder till att estetiken åsidosätts? 

Vi arbetar just nu med ett miniprojekt inom ramen för vårt stora projekt ” Barns möte med Svarte Mosse”. Vi strävar efter att detta projekt ska styras helt av barnens intresse och just nu handlar det om svamp.

Inom detta miniprojekt har barnen redan hunnit lära sig otroligt mycket. Barnen har lärt sig mängder av detaljer om svamp. De kan ord som mycel och sporer, lameller, skivlingar och soppar. De kan berätta om hur svamparna samarbetar med träden. De känner till mögel och mögelostar. De vet att svamparna bryter ner träden och hjälper till att göra ny jord. De ser detaljer i svamparnas utseende och ritar av dem. De vet också att det finns jästsvampar och ska nu undersöka hur de fungerar. De har byggt hus där det bor häxor och växer svampar på taken. De har också gjort stora svampar i lera och gips som de sedan målat och fantiserat runt. Det är fantastisk inlärningsprocess där vi pedagoger försöker följa barnen och se var de är just nu i sin process. 

Det spännande, lärorikt, roligt och innehåller så mycket språk, matematik, naturvetenskap, teknik, skapande och värdegrundsarbete. Precis så som jag tycker att det ska vara.

Jag tänker att det här är ett arbetssätt som är krävande. Pedagoger som vill arbeta på det här sättet måste vara väldigt engagerade och närvarande. Men för mig har det blivit omöjligt att arbeta på något annat sätt. Varje gång jag lyssnar på någon föreläsning som handlar om Reggio Emilia så blir jag djupt berörd av de humanistiska tankarna som ligger till grund för deras arbete. Jag tror så mycket på tankarna om att hjälpa barn att bli så starka att de vågar stå för sina åsikter och idéer. 

Ifrågasättande människor är besvärliga men nödvändiga för att motverka maktstrukturer. Därför tror jag på att arbeta med inspiration från Reggio Emilia och de teorier samt filosofier som ligger till grund för deras arbete.