Veckobrev Atelierista ht 2012

Många var de tankar som snurrade i huvudet efter torsdagens föreläsning med Tarja Heikkö. Det var mycket innehåll på kort tid och det har tagit ett tag att strukturera tankarna. Känslan jag bar med mig var att jag kände en stor inspiration och lust till mitt arbete i förskolan efter föreläsningen. Vikten av att barn ges möjlighet att använda olika estetiska uttryckssätt blev för mig ännu tydligare efter Tarjas föreläsning.

Jag blev intresserad av att läsa mer om den radikala estetiken. Jag fastnade för den här tanken att konsten berör och kan utveckla en förmåga hos barn att ifrågasätta och inte bli rädda för att utmana. Tarja visade oss ett exempel där en flicka målat en trehjuling med färg. Vissa pedagoger hade uppfattat målandet som provocerande och som ett slöseri med resurser. Men jag tolkade det som att Tarja menade att flickan  hade fått med sig en positiv upplevelse av att att gå utanför ramarna som hon sedan bär med sig genom livet.

Är det möjligt att barn som får gå utanför ramarna redan i förskolan blir mer orädda och bär med sig den känslan genom sitt liv? Är det så att de har användning för den förmågan under olika tillfällen i livet? Jag tycker att tanken är tilltalande och jag känner någonstans att jag tror på den.

I Reggio väljer man att arbeta med just bilden eftersom barn lär så mycket genom det som de ser med sina ögon. Jag funderar på om det ser olika ut här i den svenska förskolan där vi har en stark tradition att arbeta med musik och sång.

Jag arbetar mycket med musiken som uttrycksform i det område där jag arbetar. Barnen där har ibland inte ord så att det räcker till för att uttrycka sig på svenska. I dansen och rörelsen spelar det ingen roll. Där kan de alla vara med och uttrycka sig.

Musiken kan ju också användas på samma sätt som samtidskonst. Den kan beröra och provocera och den kan ge barnen möjlighet att gå utanför ramarna.

Tarja sa att dansen och rörelsen har sitt eget språk. Trots att jag förstår argumenten för varför man i Reggio valt att fokusera just på bildskapandet så kan jag inte låta bli att undra varför inte rörelsen, dansen och musiken har samma dignitet. Barn lär ju oerhört mycket genom kroppen.

Jag kanske har missuppfattat det men vi talar om att barn lär på olika sätt och att vår roll som pedagog är att hitta varje barns sätt att lära och utmana barnet i detta. Jag tycker att jag sett många exempel på barn som växer flera meter då de ställer sig på vår lilla scen och vi tillsammans släpper loss till olika typer av musik såsom rock, klassisk musik och punk. För mig är det samtidskonst i allra högsta grad. Jag vill gärna lära mig mer om detta och bli bättre på att koppla samman bild och musik.