En kreativ pedagogisk miljö

På kursen Atelierista 2 som jag just nu går på HDK fick vi  i uppgift att reflektera över en kreativ pedagogisk miljö

På vår förskola har vi  arbetat länge med inspiration från Reggio Emilia och under åren har vi varit på många studiebesök och föreläsningar. Jag har ofta tänkt att vi behöver undvika att fastna i den ytliga delen av miljöerna. Detta gör vi nämligen ofta helt naturligt då det ofta ser väldigt inbjudande och vackert ut på de platser vi besöker. Det är en bra och viktig del av att skapa en kreativ miljö men jag upplever att vi behöver borra lite djupare.

Vi behöver prata om och förstå att det ligger ett enormt arbete bakom varje miljö som iordningställts för barnen. Ett arbete som t.ex. innefattar att pedagogerna skaffar sig egna kunskaper, reflekterar, observerar barnen och sedan kommer fram till vilka miljöer som ska finnas och vilka stationer som ska byggas upp på förskolan. Att arbeta med ett projekt om ljus kräver t.ex. att pedagogerna själva skaffar kunskaper om ljus och dess egenskaper. 

Kanske behöver vi ännu en gång gå igenom vår förskola och försöka se den med nya ögon. Fotografera och diskutera tillsammans. Hur går vi från att ställa i ordning en miljö som ser vacker ut men inte är mer än så till en miljö där barnens kreativitet utmanas?  

Jag tror att det är viktigt att pedagogerna har haft en gemensam tanke med hur miljön ska utformas. Sedan kan det finnas en ansvarig som ställer i ordning miljön utifrån de tankarna. Någon som har ett extra ansvar för att det ser sinnligt och vackert ut.  

Jag tycker mycket om tanken på att organisera den pedagogiska miljön i stationer eller rum i rummen. För att pedagogerna ska kunna samspela med barnen i miljöerna så måste dock alla ha en tydlig gemensam tanke med vad de olika stationerna är tänkta att erbjuda. Det är också viktigt att komma överens om vilket material som ska vara rörligt och vilket material som måste stanna på stationen.  För mig kan det t.ex. vara passande att barnen leker rollek i anslutning till byggrummet. Då kan de t.ex. bygga färdmedel eller bostäder som de sedan leker i. Däremot passar det inte bra att bära runt flytande färger och penslar mellan rummen. Att undersöka ljud genom att slå på olika underlag är t.ex. också ok men inte att slå på overheaden som kan gå sönder. 

Eftersom jag arbetar på en förskola där många barn saknar det talade svenska språket så är det ännu viktigare med tydlighet. Det måste finnas en tydlighet i de olika rummen eller på stationerna som gör att barnen förstår vad som är tänkt att göra där. För att underlätta koncentrationen är det bra om barnen inte får lov att springa från en station till en annan. Det tar en stund att komma igång med utforskandet och den processen kommer aldrig igång om barnen byter aktivitet var femte minut.

På min förskola skulle jag tro att de flesta stationer behöver avgränsas så att barnen inte blir störda av andra barn. Det är en stor barngrupp med många nya barn som inte vant sig vid förskolemiljön. Dessa barn har väldigt svårt för att behålla koncentrationen när andra barn eller vuxna passerar rummet eller stationen. 

På varje station ska pedagogerna ha gjort ett medvetet val av materialet och hur det ska presenteras

Frågor som kan vara värda att reflektera över är t.ex. 

- Kan barnen klara att arbeta själv vid den här stationen eller behövs en vuxen alltid?  

- Vilka barn kan klara att vara själva och vilka måste ha en vuxen med?  

- Är det lätt för barnen att förstå hur materialet är tänkt att användas?  

- Finns det material som inte kan stå framme hela tiden och hur hanterar vi det?

- Vad tänker vi att barnen ska bli lockade av vid den här stationen?

- Hur organiserar vi materialet på ett tydligt sätt?

- Är det lätt för barnen att se hur materialet ska läggas då det inte användas?

- Behöver vi sätta upp bilder som inspirerar barnen och visar hur man kan arbeta med materialet?

- Hur mycket material ska finnas på varje station?

- Finns det någon station som ofta ser ut som om barnen inte klarar av att hantera just det materialet utan att det bli förstört?  Vad ska vi då ha för förhållningssätt?

Inspiration från kubismen

 

 

Från konstverk till saga och tillbaka igen

Jag var på föreläsning och blev inspirerad att arbeta med utgångspunkt i ett konstverk och låta barnen skapa sagor för att därefter skapa nya konstverk.

Vi började med att titta i olika konstböcker tillsammans med barnen. Barnen uppmanades att välja ut ett konstverk som de tyckte extra mycket om.

 

 

 

När alla barnen hade valt ut ett konstverk gick vi tillsammans och kopierade det. Sedan satte vi oss ner tillsammans med barnen och så fick de berätta en saga som handlade om det som de såg på bilden. Det blev fantastiska, fantasifulla berättelsersom nedtecknades av oss pedagoger.

Nästa steg var att barnen fick färger och papper. De uppmanades nu att titta på konstverket och försöka hitta färgerna som använts. Blanda och pröva sig fram. Sedan uppmanades de att måla sin egen saga och försöka använda färgerna som de kunde se i konstverket.

Barnen blandade och provade sig fram. Vi pedagoger fanns hela tiden närvarande för att uppmuntra, utmana och läsa upp sagan när det behövdes.

En pojke var inte allas intresserad av att vara med i övningen till en början. Men han valde ändå att stanna kvar i ateliern. Efter en stund började han exprimentera med färger och hamnade sedan i ett flow som varade i över en halvtimme. Han målade och målade och berättade hela tiden om sin målning.

Det rådde en total koncentration i ateliern när barnen arbetade med sina konstverk. Barnen målade tills de var trötta och nöjda.

Efter några dagar fortsatte vi med bilderna. De blev alltmer detaljrika.

Nästa steg kommer bli att arbeta med sagorna ytterligare en gång och uppmana barnen att brodera ut texten. Sedan ska de få måla ytterligare en tavla helt utifrån den nya sagan.

Nytt inlägg

Nu startar jag bloggen igen. 

Att kalkilera med hjälp av ljusbordet

 Idag arbetade vi med att kalkilera bilder. Vi använde oss av ljusbordet. Barnen ritade mycket noga och lyfte sedan på ursprungsbilden. Då fick de syn på en kopia av originalbilden vilket de verkade mycket fascinerade av.

 Några barn arbetade enskilt med sina bilder och några arbetade tillsammans.

 

 

Sedan var det dags att blanda färger i samma nyans som originalbilderna. Det var ganska klurigt att få till de rätta nyanserna.

 Färdiga porträtt av PJ Harvey!

Skulpturer i plast

 

Barnen har arbetat med att skulptera i plast. Gladpack virades runt olika föremål och sedan tejpades det noga. Plasten klipptes ut och så kunde barnen se sina föremålen i en plastversion. Skulpturerna hängdes upp i ett träd på förskolans gård där alla barn kunde titta på dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Veckobrev atelierista V2

Sokratiska samtal, det var intressant att lära sig om.

Den stora skillnaden mot hur vi arbetar annars i vårt arbetslag tycker jag är att våra samtal alltid har haft ett mål. Det kan t.ex. handla om att lyfta fram och diskutera vad olika begrepp utifrån likabehandlingsplanen eller värdegrunden står för.Vårt mål brukar oftast vara att nå någon slags samsyn. Vi arbetar t.ex. med lärsamtal för att enas. Det som jag tror är svårast är att nå fram till en dialog där vi alla har respekt för att begrepp kan betyda olika saker för olika personer. Men trots att det verkar svårt så tycker jag att det verkar mycket spännande.

Att börja samtalet med att ställa en fråga som är kopplad till vad du tänker eller vad du tycker känns så annorlunda. Jag gillar också att frågan som ställs kan besvaras endast genom att hänvisa till texten eller bilden som vi samtalar om för att sedan gå vidare och ställa frågor som får oss att tillämpa det som vi sett på våra egna liv. Frågor som inte går att hitta svar på i texten.

Jag kan ofta uppleva att det finns en rädsla för konflikter som ligger i vägen för att våra samtal ska kunna bli så öppna som de sokratiska samtalen. Vi är bra på att vara överens i Sverige och strävar efter att komma fram till en gemensam ståndpunkt upplever jag.

Jag tänker att det sokratiska samtalet tillämpas av oss som arbetar i Reggio Emilia inspirerade förskolor redan nu. Det känns som om det finns en stor skillnad där jämfört med att arbeta i skolan. Vi använder inte oss av de speciella regler som kännetecknar ett sokratiskt samtal men vi strävar alltid efter att ställa frågor som inte har färdiga svar. Vi arbetar ju tillsammans med barnen och lär med dom. Det är ju  inte så att vi ser oss själva som pedagoger som sitter inne med med alla svar utan vi försöker verkligen att vara genuint intresserade av barnens idéer och tankar.

Laurie Anderssons konstfilm väckte motstridiga känslor i mig. Samtidigt som jag fascinerades så var det något som provocerade mig. Jag tror att det var att jag inte riktigt förstod vad jag såg och med min vilja att kategorisera och förklara var det jobbigt att inte riktigt kunna definiera budskapet.